Den Senaste dagen har jag klivit på små rosa moln och mått jättebra. Nu kommer jag precis hem från jobbet och sätter mig framför TV:n för en mysig kväll med familjen. Efter några minuter frågar pappa "hur många armhävningar klarar ni?" och både jag o kalle svarar att vi inte riktigt vet och att vi inte riktigt bryr oss heller. Sen frågar han om hur många sit-ups vi klarar och vi svarar samma sak. Sedan säger han att "när jag var 15 klarade jag 500sit-ups och 100 armhävningar, när jag var 18 klarade jag 1000 sit- ups och 200 armhävningar". Jag förstod redan innan dess vad han ville säga men han sa sedan det i klartext "ni rör på er för lite".
Tack pappa. Allt känns så sjlävklart nu, jag måste börja träna! Det är inte som om jag inte redan mår dåligt över aatt jag inte kan hitta motivation. Du kan alltid peppa en genom att berätta hur bra du var när du var ung och hur vi inte håller måttet. Det känns bra att veta att det åtminstone finns nån här i världen som är perfekt. Det är ju inte heller som om vi har sagt ifrån förut, jag menar när mamma får sitta och förklara för dig varför det inte är bra att säga att "jag gjorde aldrig som dig" "när jag var liten klarade jag sånt" till sina barn när min lillebror ligger och gråter så behöver man ju inte lyssna.
Så snabbt var man nere på jorden igen. Jag är återigen samma gamla jag som inte tror på mig själv och tycker jag är dålig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar