Igår var jag på genrep av Den hypnotiska tapeten. Jag brukar tycka om sådant som skånes dansteater har haft ett finger med i spelet men detta höll inte riktigt måttet. Inledningsvis var det ett långt stycke teater, en kvinna förklarar att föreställningen är krånglig och att hon är där för att förklara förvirringen. När det äntligen blir lite dans tar det slut alldeles för fort.
Föreställningen handla om förvirring och att "transengera" genom att stirra på tapeter. Detta hade kunnat vara en ironisk föreställning och man hade kunnat bli förvirrad om det inte vore för att scenen var blek och undermåligt ljussatt. Tapeterna kom aldrig ut i ljuset bortsett från en röd tapet som faktiskt inte var särskilt brokig den heller.
Berättaren skapade ett inte alls önskvärt avstånd mellan publik och skådespelare/ dansare. Genom att ha en berättare blir det med ens en saga som man står utanför och lyssnar på. Det kändes aldrig som om jag befann mig mitt bland tapeterna. Sedan tycker jag att det blir som om någon förklarar skämtet de just att berättat det, vilket aldrig blir bra.
När jag sedan sa det till min mor fick jag kommentaren att jag "inte förstod, det ska vara meta, det ska vara ironiskt". Detta är inte alls något som gått mig förbi utan jag förstod, men det var aldrig riktigt roligt. Hade tapeterna varit hypnotiska, ljussättningen inte så kass och det inte funnits en medlare i form av en berättare, hade jag nog gillat det.
Det enda riktigt roliga med denna föreställningen var de asiatiska kvinnorna som låg bakom hela anläggningen och som uppenbart hade något lömskt i görningen.
Med detta i bakhuvudet ska jag gå ut och titta på wrestling, av fullständigt ironiska skäl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar