Den (inte särskilt) Hypnotiska tapeten

Igår var jag på genrep av Den hypnotiska tapeten. Jag brukar tycka om sådant som skånes dansteater har haft ett finger med i spelet men detta höll inte riktigt måttet. Inledningsvis var det ett långt stycke teater, en kvinna förklarar att föreställningen är krånglig och att hon är där för att förklara förvirringen. När det äntligen blir lite dans tar det slut alldeles för fort.

Föreställningen handla om förvirring och att "transengera" genom att stirra på tapeter. Detta hade kunnat vara en ironisk föreställning och man hade kunnat bli förvirrad om det inte vore för att scenen var blek och undermåligt ljussatt. Tapeterna kom aldrig ut i ljuset bortsett från en röd tapet som faktiskt inte var särskilt brokig den heller.

Berättaren skapade ett inte alls önskvärt avstånd mellan publik och skådespelare/ dansare. Genom att ha en berättare blir det med ens en saga som man står utanför och lyssnar på. Det kändes aldrig som om jag befann mig mitt bland tapeterna. Sedan tycker jag att det blir som om någon förklarar skämtet de just att berättat det, vilket aldrig blir bra.

När jag sedan sa det till min mor fick jag kommentaren att jag "inte förstod, det ska vara meta, det ska vara ironiskt". Detta är inte alls något som gått mig förbi utan jag förstod, men det var aldrig riktigt roligt. Hade tapeterna varit hypnotiska, ljussättningen inte så kass och det inte funnits en medlare i form av en berättare, hade jag nog gillat det.

Det enda riktigt roliga med denna föreställningen var de asiatiska kvinnorna som låg bakom hela anläggningen och som uppenbart hade något lömskt i görningen.

Med detta i bakhuvudet ska jag gå ut och titta på wrestling, av fullständigt ironiska skäl.

Toalettsyndikatet

På tisdag skriver jag tenta i matematik, vilket känns extra jobbigt eftersom jag varit sjuk hela veckan. Trots detta har jag pallrat mig upp varje dag, ätit frukost och sedan tagit bussen till stadsbiblioteket.

Stadsbiblioteket öppnar de stora delarna kl 10.00 men tidskrifter samt entrén öppnar tidigare så man behöver inte stå ute, om man nu har något emot strålande sol och plusgrader. Klockan 9.55 har det under hela veckan varit proppfullt med studenter. Så fort klockan slår tio och de öppnar områdena är det för en kort stund som om det var total utförsäljning på hela biblioteket. Folk rusar in för att få bra platser vid fönsterna. Sedan efter någon minut dör det lika fort som det uppstod och alla inser att de befinner sig på ett bibliotek.

Efter bara någon timme sitter jag där och är panik-kissnödig. Ena sekunden är allt normalt, i den andra känns det som om jag kommer kissa på mig. På måndagen gick jag snabbt mot toaletten och insåg att de var avgiftsbelagda. "pga vandalism är toaletterna avgiftsbelagda" och en sån liten automat där man lägger i en femkrona. Jag hade som tur var med mig en femkrona och jag kunde uträtta mina behov. Efteråt lämnade jag dörren på glänt, för jag tänkte att de flesta på biblioteket är ju fattiga studenter som jag som kanske inte har med sig en femma.

På tisdagen händer det självklart igen (det är nog allt te jag slänger i mig på morgonen som gör det). Jag hade ingen femma med mig men när jag går dit och spanar ser jag att en kille i min ålder också lämnar dörren på glänt. Jag passar genast på och smiter in. Senare samma dag behöver jag gå igen, och samma sak inträffar. Efter 5 dagar på biblioteket har jag behövt betala totalt 5 kr för mina toalettbesök. Dörrarna står alltid på glänt och visst det är tråkigt med vandalism, men jag är väldigt nöjd.

Tack alla juridikstudenter som läser på fjärde våningen i slottet, utan er hade jag inte fått någon studiero.

En gammal unken dagbok

Så känns det när jag läser denna gamla bloggen. Alltid lika pinsamt att blicka bakåt men samtidigt lite kul. Denna bloggen kommer få en liten upprustning, omstrukturering och ett nytt namn skulle jag tro. Allt jag skrivit sedan 2007 kommer få ligga kvar, som ett minne från fornstora dar.

Vi ses på andra sidan!

Konsert

Burning down the house!

En helt makalös konsert, David Byrne rockade! Till och med i tyllkjol rockar han röv.
ah.. bra kväll det här.

Stolthet och prestationsångest

Nyborstade tänder!
Som säker så många av er vet så har detta pressmedelandet gått ut.
http://www.piratpartiet.se/nyheter/piratpartiet_har_yngsta_eu_kandidaten

Jag är jätteglad o sjukt stolt men alla som känner mig vet att det följer oftast av en annan känsla, prestationsångest! Jag vill göra så mycket men vågar inte. Vill passa på o tacka för allt stöd! det har varit sjukt skönt o ha folk som backar upp mig. Lita inte på någon över 25 ;). Jag vet att jag vill, jag behöver bara höra att jag kan. Ung, snygg och stark!

Ha en bra dag

Lunch

Har lunchrast och jag är hemma för o borsta tänderna. Jobbade igår och somnade sent så imorse höll jag på o försova mig. Vaknade kl 10.05 av att jonathan skickar Sms om att jag borde ringa P3 o säga att det unga engagemanget inte alls minskar. Vilket jag kanske borde gjort men morgontrött o försenad som jag var så sket jag i det. Igår kände jag mig väldigt mycket som en tonåring. Jag har känt ett behov av att vara stor och vuxen, jag har känt att folk förväntar sig saker som jag inte kan leva upp till. Men som jag sa för några veckor sedan när Anaïs hånade mig för att jag lekte lekar o tramsade, att bli stor är att våga vara liten. Jag borde ju tänka konsekvent men det är svårt när man är så självkritisk som jag är. Jag tror också på det som Simon sa. Det gäller att hitta en balans så att man inte förlorar allt det där barnsliga men fortfarande växer och utvecklas.

Nu ska jag borsta tänderna! ^^ So long

Motivation

Den Senaste dagen har jag klivit på små rosa moln och mått jättebra. Nu kommer jag precis hem från jobbet och sätter mig framför TV:n för en mysig kväll med familjen. Efter några minuter frågar pappa "hur många armhävningar klarar ni?" och både jag o kalle svarar att vi inte riktigt vet och att vi inte riktigt bryr oss heller. Sen frågar han om hur många sit-ups vi klarar och vi svarar samma sak. Sedan säger han att "när jag var 15 klarade jag 500sit-ups och 100 armhävningar, när jag var 18 klarade jag 1000 sit- ups och 200 armhävningar". Jag förstod redan innan dess vad han ville säga men han sa sedan det i klartext "ni rör på er för lite".

Tack pappa. Allt känns så sjlävklart nu, jag måste börja träna! Det är inte som om jag inte redan mår dåligt över aatt jag inte kan hitta motivation. Du kan alltid peppa en genom att berätta hur bra du var när du var ung och hur vi inte håller måttet. Det känns bra att veta att det åtminstone finns nån här i världen som är perfekt. Det är ju inte heller som om vi har sagt ifrån förut, jag menar när mamma får sitta och förklara för dig varför det inte är bra att säga att "jag gjorde aldrig som dig" "när jag var liten klarade jag sånt" till sina barn när min lillebror ligger och gråter så behöver man ju inte lyssna.

Så snabbt var man nere på jorden igen. Jag är återigen samma gamla jag som inte tror på mig själv och tycker jag är dålig.