Jag har nått botten. Läxorna bildar hög ochjag ligger i imn säng o tittar i taket. Våre är här och jag känner mig mer deppig än någonsin. Jag har inte varit mig själv på flera månader och har hemlängtan. Jag vill hem och träffa alla mina älskade vänner (så att de inte glömmer bort mig), hem o komma ut på skäret, hem o besöka Daniels grav, hem och må bra.

nä.. vad har hänt i veckan? JAg har insett precis hur naiv och blåögd jag är. Det känns faktikst riktigt bra. Jag är stolt över o lita på andra människor och jag är stolt över min förmåga att tro det bästa om alla. Lr rättare sagt, jag vet att alla människor vill väl. Kanske inte för andra utan mest för dem själva. Men alla människor har känslor och det känns underbart att ha så pass mycket insikt i livet och alla dess mysterium så att jag kan förstå värdet i att låta katten i låda vara både död och levande (Schrödinger). Jag är också stolt över min insikt i att jag mår dåligt. Denna veckan var första veckan någonsin som jag öppet sa att jag lat och slö för att jag är ledsen. Jag har varit väldigt ledsen enda sedan Daniel dog. Sen har det bara spunnit vidare i en oändlig mängd saker o händelser att vara ledsen över. Men nu har jag bestämt mig för att inte vara ledsen längre. Jag har bestämt mig för att hitta på något med alla de människor jag lärt känna i Malmö och jag tänker göra något med mig själv. Inte bara sitta å tröstäta o spela tv-spel.
men jag vet inte hur.... vilket gör mig ledsen.